ewahlberg

Idag på mediekunskapslektionen så fick jag tillbaka repotaget som jag skrev ihop under praktiken på travnet. Efter att alla gått från klassrummet så snackade jag lite med min lärare om texten. Han tyckte den var jättebra, förutom lite småändringar i ingressen. Det lät nästan som om att han var glad över att någon varit seriös i uppgiften haha.
Precis när jag skulle gå så sa han:
- Emma, du ska verkligen skriva.
- Ja, jag lovar, jag skriver om ingressen ikväll, svarade jag.
- Nej, alltså skriva på riktigt. Jag tycker verkligen att du ska göra de när du blir stor.
Jaha. Var det så han menade. Jag blev lite halvstum och tittade på honom. Han började berätta om massa skolor han tyckte jag skulle söka in till som han visste var bra, men han tyckte inte att jag behövde gå högskola i 2-3 år, det räcker med en kurs på en termin för dig, sa han.
Shit. Visst, jag kan ju inte säga att jag tycker att jag är dålig på att skriva, men att få de omdömet av honom kändes på någotvis lite stort. Okej om min mamma eller mina vänner säger att en text är bra, man blir jätteglad, men de gjorde mig så mycket säkrare på min sak när han sa så där. Jag ska skriva. Det är min grej. Eller hur?

Att skriva på travnet är så mycket större än vad jag förstått. Äsch, det är inte så många som läser, har jag mest gått runt och tänkt. Men efter de kommentarer jag fick igår och dom som gav dessa förstår jag hur många de är som läser, dessutom i olika åldrar.
Jag vet inte om de jag skriver har några större betydelse. Kanske. Kanske inte.
Jag vill så hemskt gärna dela med mig av mina tankar och ge människor något att fundera över. Jag vet ju själv hur det är att läsa en text som tilltalar en. Jag kan gå runt en hel dag och fundera på den. Det är fantastisk.
Hoppas att jag ger er något med de jag skriver, kanske inte här, men på travnet. En tanke. Kanske till och med en åsikt.