ewahlberg

Det är som om att den stor saknad plötsligt fyllt hela min hjärna. Jag vet faktiskt inte riktigt varför. Jag saknar grejer och känslor som jag aldrig trodde jag skulle sakna igen. Jag vet inte i fall det är bra eller dåligt.
Folk verkade aldrig riktigt förstå. Kanske för att det inte visades så mycket. Men de var starkare än jag och någon annan någonsin förstått. Det har jag märkt nu. Jag saknar den där fantastiska känslan som du faktiskt gav mig.
Men den känslan är sen länge sedan borta. Eller?
Jag önskar så innerligt att jag kunde spola tillbaka tiden några år. Då problemen var små. Jag hade allt som jag på kvällarna legat och drömt om. Det kan jag nu i efterhand förstå. På något vänster så känns de som om jag tappat något, som om något fattas. Kanske är det så här att växa upp? Det sägs att man lär sig av sina misstag. Jag vet inte om jag kan påstå att allt ihop är ett misstag, inte från min sida i alla fall.
Det är bara så svårt att förstå. Förstå sig på mina egna känslor. Jag vill, men jag vet att det inte går. Jag tror inte det i alla fall. Sånt frågar man liksom inte.. Jag kan inte få ur mig orden jag skulle vilja säga. De för helt enkelt leva kvar i mina tankar.
Det finns så mycket som jag vill ha, men de funkar inte. Jag vet inte om de kommer gå att leva utan allt det jag saknar. Jag tror sig minsann att lilla Emma har blivit lite bortskämd genom åren..