ewahlberg

Vet ni vad? Jag saknar min häst. Jättemycket.

Han var grym. Grymmare än jag någonsin förstått. Inte förrens nu går det upp för mig. Han sänkte sitt rekord varje gång han inte va diskad eller vann enkelt. Hälften av våra starter skar vi mållinjen först. Vilken utveckling på häst!

Ska jag minnas något speciellt tillfälle på tävlingsbanan så var det nog när vi vann Björn Röcklingers lopp på hemmaplan den 14 juni. De regnade något kopiöst och banan blir som bekant stenhård på Valla när de regnar. Vi hade lopp 7 och det var faktiskt uppehåll när vi körde ut till defilering.
Hans nuvarande rekord var 2.12,1* och vi hade 80 meters tillägg på startfållan från grunddistansen 1640 meter.
Han hade utvecklat en ruggig startsnabbhet och vi gick iväg bra. På start stod treåringslöftet Tycho som gått 2.17, men kunde betydligt mer och det var väl egentligen den att slå.
Jarmo sprang som aldrig förr, jag minns hur fort det gick på bottre långsidan och att jag tänkte nu tar jag honom!

In på upploppet låg vi jämnsides på Tycho och då får vi en gunga. Hästjäklen kämpar ikapp och vinner med stor marginal. Fy i helvete va skön den segern va!
Jag vet inte varför jag minns det här loppet så mycket, men jag tror de var där på bottre långsidan som gör allting så häftigt, fy i helvete vad hästen gick. Bra kan man heller inte påstå att jag mådde den dagen och de kändes som om han verkligen tog i för min skull. Lilla Jarre.
Segertiden blev 2.04,0* och "vunnet med många längder" fanns med på resultatlistan. Fantastiskt. Då var jag lycklig. På riktigt.

Självklart så är Derbyt ett minne för livet då vi slutade först utan på 1.59,0, men de loppet var inte speciellt roligt att köra om jag ska vara ärlig. Visst, favoritbanan, mycket folk och fint väder, men med tanke på att de gick så ruskigt fort där framme så förväntade man sig ingenting förutom att spränga 2-minutergränsen - och de gjorde vi. Tillsammans.

Kan ni tänka er att jag själv kört in, tränat upp och utvecklat den här hästen? Jag tycker det är fantastiskt. Jag är nästan på vippen till stolt över mig själv. Han var så personlig och speciell. En herre med mycket eget humör som absolut inte gjorde mer än vad han behövde i träning. Men på tävlingsbanan blev han en annan häst.
Att sänka från 2.20,2 till 1.59,0 på ett år. Det är helt otroligt.

Jag saknar honom så mycket att jag inte vet vad jag ska göra. Jag trodde inte att jag behövde honom. Men de gör jag. Självklart kommer jag aldrig få tillbaka honom. Jag menar, vad ska jag med han till? Ponnytravlicensen är lagd på hyllan och skräpa i hagen är han alldeles för dyrbar för. Jag vet i alla fall att han fått de bra och det betyder så mycket.