ewahlberg

Fick en sån där liten halvkäck kommentar på morgonen när jag kom till redaktionen: Du kommer med samma släpande steg som Einar Andersson brukade göra!
Är det bra eller dåligt?

Okej, nu ska jag vara lite deprimerande en stund här tänkte jag, men man kan ju inte vara på topp i skrivande jämt!
Ibland känns det som om att det enda jag gör är att vänta. Vänta på bussen, tåget, att någon ska hjälpa en, att mamma ska bli klar i badrummet, att någon ska svara på ett sms eller att någon ska ringa.
Förlåt, men nu tycker jag faktiskt att det är din tur att ta tag i saker. Du säger att jag ska låta dig vara, men det kan jag inte. Varför är du så kort och snäsig mot mig? Jag förstår ju inte, berätta för mig. Och om det inte är något speciellt, varför då vara så otrevlig?
Allt jag önskar är att du ska skicka ett sms och fråga hur det är. Allt jag vill är att du ska ringa och fråga om vi ska hitta på något kul. Eller varför inte bara ringa och prata om ingenting? Det är alltid jag som gör de. Jag kom inte ens ihåg sist du gjorde något av dessa saker. Det är lite jobbigt. Men du verkar inte bry dig om de. Jag tar till mig av de du säger. Snälla, gör likadant själv.