Älskade Jackpot

Jag har den där hemska känslan inom mig. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Hur länge orkar man hålla sig instängd? Hur länge tar det innan allting bara släpper? Innan allting bara kommer ut.
Jag har klarat mig i sex år. Det är som om att jag känner mig duktig för att jag håller känslorna för mig själv. Jag vet inte om det är rätt eller fel.
Det har alltid känts så rätt. Nu vet jag inte.

Jag skulle bara vilja skita i allt. Bara vara i stallet med alla jag älskar. Där mår jag alltid som allra bäst. Jag får så mycket tillbaka. Jag behöver den där bekräftelsen av hästarna. Det låter ju helt sjukt egentligen. Men de som inte har häst förstår inte. Man glömmer alla sina bekymmer och krämpor.

Men vad gör man när man börjar bli ledsen på den plats man alltid är som lyckligast på? Det känns verkligen som om jag sviker dig. Du. Den fantastiska varelsen som gett mig liv i snart tre år. Du förstår mig och jag förstår dig. Ändå hinner jag inte med dig som jag skulle vilja. Men snart gubben min. Snart är skiten över. Helveteshuset jag måste vistas i varje dag. Vi måste hålla ut båda två. Tillsammans klarar vi oss igenom allt. Utan dig vet jag inte vart jag skulle ta vägen.


Jag älskar dig.



XOXO, Emma.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0