....
Det är gått mer än sex år och fortfarande kan jag knappt tänka på dig utan att få tårar i ögonen. Ibland är jag så himla rädd. Visa dagar så tänker jag inte på dig över huvud taget. Varför är det så? Är det meningen att jag ska tänka på dig varenda dag tills jag dör? Jag är inte säker på om jag vill det eller inte. Det gör mig rädd.
Det känns som om att jag sviker dig om jag inte gör det. Men jag orkar inte vara ledsen. Jag är en sådan där människa som hoppar över de jobbiga tankarna. Jag är helt enkelt expert på de. Ibland så tänker jag på det som är jobbigt, och då kommer allt på en gång. Ibland går det inte att hålla emot det som hela tiden pressar på fasaden som jag byggt upp.
Det är som om att jag inte vill visa mig svag. Jag är ingen svag person, tvärtom. Men jag är mänslig precis som alla andra. Jag vet inte om min så kallad fasad är positivt eller negatvit. Men jag vet att det i alla fall inte är fejk. Jag försöker bara visa den glada sidan av mig själv, sedan hur glad jag är det får ni andra avgöra.
Men det finns en del saker som jag är helt säker på. Det finns så mycket jag är stolt över som jag vill visa dig. Jag hoppas helt enkelt att du någonstans där ute ser mig. Men man kan ju undra vad det hjälper att hoppas?
Jag känner mog bara så feg. Jag vågar inte prata med nån, och jag vet inte varför. Det är som om jag bestämt mig för att inte gör det bara.
Jag vet inte vad jag vill med den här texten. Kanske kan jag sova i natt om jag får skriva av mig. Jag vill inte att folk ska tycka synd om mig, jag hatar det. Kanske vill jag att folk ska veta vad jag döljer. Jag orkar inte visa det på något annat sätt än så här. Kanske tycker ni det är hemskt eller skrämande. Jag tycker det är. Jag vet inte.
Jag fick styrkan du aldrig fann. Jag är dessutom expert på att använda den. Men ibland är jag precis som du. Svag.
Även fast du inte finns i mina tankar varje dag så älskar jag dig. Hur ska jag kunna visa det för dig när du inte finns? det handlar återigen om att hoppas. Jag hoppas att du känner. Jag vet att du känner.
Jag älskar dig, och jag kommer alltid vara din dotter. Det är jag stolt över.
XOXO, Emma.
Det känns som om att jag sviker dig om jag inte gör det. Men jag orkar inte vara ledsen. Jag är en sådan där människa som hoppar över de jobbiga tankarna. Jag är helt enkelt expert på de. Ibland så tänker jag på det som är jobbigt, och då kommer allt på en gång. Ibland går det inte att hålla emot det som hela tiden pressar på fasaden som jag byggt upp.
Det är som om att jag inte vill visa mig svag. Jag är ingen svag person, tvärtom. Men jag är mänslig precis som alla andra. Jag vet inte om min så kallad fasad är positivt eller negatvit. Men jag vet att det i alla fall inte är fejk. Jag försöker bara visa den glada sidan av mig själv, sedan hur glad jag är det får ni andra avgöra.
Men det finns en del saker som jag är helt säker på. Det finns så mycket jag är stolt över som jag vill visa dig. Jag hoppas helt enkelt att du någonstans där ute ser mig. Men man kan ju undra vad det hjälper att hoppas?
Jag känner mog bara så feg. Jag vågar inte prata med nån, och jag vet inte varför. Det är som om jag bestämt mig för att inte gör det bara.
Jag vet inte vad jag vill med den här texten. Kanske kan jag sova i natt om jag får skriva av mig. Jag vill inte att folk ska tycka synd om mig, jag hatar det. Kanske vill jag att folk ska veta vad jag döljer. Jag orkar inte visa det på något annat sätt än så här. Kanske tycker ni det är hemskt eller skrämande. Jag tycker det är. Jag vet inte.
Jag fick styrkan du aldrig fann. Jag är dessutom expert på att använda den. Men ibland är jag precis som du. Svag.
Även fast du inte finns i mina tankar varje dag så älskar jag dig. Hur ska jag kunna visa det för dig när du inte finns? det handlar återigen om att hoppas. Jag hoppas att du känner. Jag vet att du känner.
Jag älskar dig, och jag kommer alltid vara din dotter. Det är jag stolt över.
XOXO, Emma.
Kommentarer
Trackback
