Fail
Wish me luck folks. Nu ska jag åka.
XOXO, Emma.
Vart tog motivationen vägen?
mig. Som idag liksom. Hade idrottsprov, läst igenom papprerna tre gånger och svarar på alla frågor förutom två stycken. Vad är det för sorts utmaning?
Jag orkar inte ta tag i något i kväll heller. Förutom licensprovet då, men det är ju i alla fall lite roligt. Om en vecka har jag matte = inte börjat plugga. Den Nästa torsdag har jag ett skitstort engelskaprov om litteratur = inte börjat plugga. Om två veckor har jag ett historiaarbete som ska in = inte börjat. Sen så är det ju de där jävla körkortet också..
Jag orkar inte ta mig tid och börja. Skoldagarna går åt till att sträva efter att gå hem. Är som en zombie dagarna ut och jag orkar inte med det längre. Skulle hinna göra "allt" vi gör om jag gick 2-3 gånger i veckan, helt seriöst.
GE MIG MOTIVATION FÖR I HELVETE!
Måste bara berätta de här också.. Började trycka i Losting pencelin idag. Har aldrig varit med om att hästen har fått en chock av de, men självklart hände det just min häst.
Jag knäppte loss henne och körde på grimskaft i fall hon skulle få för sig nåt och de var väl tur de.. 10 sekunder efter vi var klara flög hon åt andra hållet med mig hängandes efter som en vante, for rätt över United som Marcus stod och skodde, och fortsatte mot Sarah som också stod på gången. Hon kutade lite fram och tillbaka och gnäggade innan vi lyckades trycka in henne i boxen.
Där irrade hon runt ett bra tag, säkert 10 minuter innan hon i alla fall kunde stå still. Hon blev skitsnurrig i huvudet, stod och röck säkert 10 minuter till. Hörsen och synen måste ha påverkats också, för allting vart jätteläskigt och minsta ljud hoppade hon till för. Stackars krake, hoppas hon tar det bättre imorgon.
XOXO, Emma.
Min vanliga tur..
Kunde i alla fall gå tillbaka till stallet, satte mig i köket med Amy. Visst gjorde de ont, men plötsligt var det som om jag fick en chock, kallsvetades, mådde illa. Det var riktigt nära att jag svimmade, men brudarna drog upp mig till huset i rockarden.
Har precis kollat på Marcus och United, vilket radpar säger jag! Det där är en riktigt häst. Och en riktigt kusk.
Nej nu är det alldeles för jobbigt att skriva.
XOXO, Emma.
Jag behöver en kartläsare
Har ni någon gång känt att ni kommit till ett vägskäl i livet? Eller jag kanske inte ska påstå att jag gjort det, men ibland känns allting bara så meningslöst.
Vad vill jag egentligen med mitt liv? Framtid är ett tufft ord för mig, när man är beroende av att planera så är det jobbigt att inte veta vad man vill bli.
Det finns så mycket jag skulle kunna tänka mig att göra. Men jag måste få erkänna en sak. Jag är feg. Ruskigt feg. Jag ser allt det som verkar svårt eller läskigt först.
Journalist?
Hästskötare?
Lärare i något kul mediaämne?
Art Director?
Om jag nu skulle kunna tänka mig allt då? Jag är rädd. Ändå så vet jag innerst inne att jag kan. Jag skulle kunna välja vilket jag ville och klara av det. Tror jag i alla fall?
På den fronten är jag faktiskt stolt över mig själv. Vill jag något så klarar jag av det. Jag har en förmåga att pröva först och fråga sen. Det lär man sig mycket av. Ändå så finns rädslan där. Rädslan för att bli vuxen.
Och jag vill inte känna den känslan. Ibland så känns det bara som om alla vet vad dom vill förutom jag.
Jag vill inte slösa bort något av mitt liv på onödiga saker. Ibland skulle jag bara vilja att någon kom fram till mig och talade om vad jag skulle göra. En kartläsare i livet.
XOXO, Emma.
Det är svårt att förklara med rösten
Jobbigt liv Emma, jobbigt
De blev inget Gossip Girl. Sidan funkar inte. Fuck. Jag klarar mig nog.
Min Ipod är fan cp i huvudet, den synkroniserade sig tydligen själv nu helt plötsligt så alla låtar försvann! Jippie. Nu har jag lagt in typ 25 stycken, de räcker nån vecka tills jag lyssnat sönder dom.
Fick presentkort på nelly.com i julklapp och nu gjorde jag ett gott försök att verkligen hitta något, men icke. Det finns så mycket fint, men fan för att handla på internet alltså. Alla klänningar och toppar jag vill ha är tajta och jag säger inte att jag tycker jag är tjock, men min figur är fan inte snygg i tajta kläder längre!
Måste sluta vara så hungrig hela tiden och småäta, skärpning!
Micke skulle ju ringa tillbaka men det hände tydligen inte. Strunta i mig bara, gör de. Äsch, vi tar de imorgon. Valla. Just fan. För se hur det blir med de, om jag orkar springa runt där själv i kylan. Jag tror faktiskt de.
Plugget är inte min grej för dan. Skulle bara vilja vara sjuk i några dagar, hänga hos hästarna och ta det lugnt hemma i sängen. Nu gäller det att komma igång på allvar. Nya schemat är guld värt om man jämför med höstterminens.
Min eventuella sponsor vägrar ju att svara! Har mailat två gånger nu, men nej. Han är så konstig den där snubben, men fett bra. Om dom inte vill så säg nej då! Jag blir så sur. Jag som bestämt hur den skulle se ut och hela kitet. Får ta och ringa honom igen helt enkelt! Man hör ju knappt vad han säger bara.
Nu ska jag vara lite social mot min familj tror jag, eller så struntar jag i de som vanligt och läser istället.
XOXO, Emma.
Beslutsångest
Det som maler allra värst i mitt huvud är: häst eller inte? Beslutsångest #1. Jag vet att ingen annan kan bestämma åt mig. Samtidigt vill jag ha folks åsikter. Jag älskar hästarna och lägger verkligen ner min själ på dom, men de tror jag de flesta redan har förstått.
Frågan är bara min framtid. Hinner jag med en häst i 3:a? Hur blir det med mitt sommarjobb om jag ska träna häst?
En sak är i alla fall säker; skulle jag skaffa häst skulle jag definitivt ta körtkort, verkligen övingsköra hela tiden. Annars hinner jag aldrig!
Roligare med en riktig kanske?
Jag vill så gärna, men jag vill jag bli så låst? Vill jag få halvt stressa halva året när mörkret faller redan vid tretiden? Jag tror faktiskt de.
Nu när jag själv läser vad jag skrivit så låter det som om att jag verkligen ska ha en häst. Men jag behöver någons stöd och kommentar.
Hjälp mig!
XOXO, Emma.
Ibland är jag känslig. Som fan.
Tufft är det.
Vad gör man om man vill ha något man inte kan få?
Om någon har svaret på den frågan så säg till.
Ibland är jag bara så dum. Att jag faktiskt trodde att det betyde någonting. Jag hoppades.
Lite för mycket.
Bortskämd är det rätta ordet. Jag är van att få vad jag vill ha. Vad det än handlar om.
Men ibland så går det helt enkelt inte.
När man vet vad man vill
Nu lackar det mot jul. Det är då man ska skriva en önskelista va? Överst på min lista står det: häst.
Jag vill så grymt, sjukt gärna ha ett eget varmblod. En som har sprungit in lite, stått i storstall som kanske är lite less på livet. Så kommer Emma där, ridtränar, pysslar och bryr sig. Det skulle vara så roligt och givande.
Kunskap finns (förhoppningsvis). Pengar finns. Men tiden räcker tyvärr inte till, och jag hatar det. Att jag inte kan göra någonting åt situationen. Det tär allra mest. Vill jag något så brukar jag kämpa nå ruskigt för att få de hela genomfört, men nu funkar det helt enkelt inte.
Alla tycker jag är så smart. "Bra att du satsar på skolan!" Blablabla.. Jag kan delvis hålla med dom. När det är snöstorm och 25 minusgrader är det inte alltid så kul att gå till stallet och köra. När man har mycket i skolan är det skönt att inte behöva stressa ihjäl sig. Men vet ni vad? Jag skulle kunna leva med snöstormen. Jag skulle kunna leva med stressen. Det har jag ju klarat av hittills i mitt liv.
Löpkörningen saknar jag också nå grymt mycket. Det känns som om jag förlorat min chans att få köra/rida några lopp över huvud taget. Vem sätter upp mig frivilligt liksom? Det hände en gång, tur kallas de..
Utan en egen pålle kommer jag aldrig få köra. Och som någon sa: "Det är i vagnen du hör hemma, du ser så otroligt lugn och sansad ut. Du vet verkligen vad du gör." Dom orden glömmer jag aldrig.
Sen var det ju de där med körkort.. Mamma är inte så pigg på att skjutsa mig en halvtimme dit och en halvtimme hem varenda dag. Jag förstår henne. Om det bara skulle finnas ett travstall lite närmare mitt hus så skulle det också funka.
Jag har funderat på att bara köpa en gammal travare, bara rida och köra lite för skojs skull när man har tid och så vidare. Men jag har kommit fram till att det är en dålig ide. Som tävlingsmänniska skulle det inte funka för mig. Då skulle man aldrig ha något att sträva efter, och det klara jag inte.
Lilla Emma får snällt ställa sig åt sidan och vänta. Se när alla andra har roligt. Hmpf.
Man kan försöka se det positiva också. Jag kan göra sådant som jag tidigare inte riktigt har hunnit med eller orkat helt enkelt. Som mina vänner. Dålig i skolan har jag aldrig varit, men sen jag slutade vara i stallet så har jag höjt mina betyg till högsta betyg i allt förutom ett ämne. I dom vi får slutbetyg i nu till jul i alla fall. Det är sex ämnen kan jag tala om. Dessutom har jag ett fantastiskt bra sommarjobb, så bra det kan bli. De erbjudandet jag fick kunde jag helt enkelt inte tacka nej till.
Jag vet vad jag vill. Det är min starkaste drivkraft i livet. När det inte riktigt funkar som man ska så blir det jobbigt.
När ingenting verkar funka
Förlåt till mig själv.
Förlåt för att jag älskar de jag inte ska.
Förlåt för att jag struntar i saker som jag egentligen så gärna vill göra.
Förlåt för att jag inte tar tag i sådant som betyder mycket för mig.
Förlåt för att jag tänker alldeles för mycket.
Jag skulle kunna skriva en hel bok. Men så funkar de inte. Det är nu jag har förstått. Det är nu allting slår emot mig. Hela tiden har jag gått och hoppats. Förgäves. Jag förstår inte. Jag gav hela mitt liv. Men de hjälpte inte.
Hopeless?
I have to..
En släpande entré
Är det bra eller dåligt?
Okej, nu ska jag vara lite deprimerande en stund här tänkte jag, men man kan ju inte vara på topp i skrivande jämt!
Ibland känns det som om att det enda jag gör är att vänta. Vänta på bussen, tåget, att någon ska hjälpa en, att mamma ska bli klar i badrummet, att någon ska svara på ett sms eller att någon ska ringa.
Förlåt, men nu tycker jag faktiskt att det är din tur att ta tag i saker. Du säger att jag ska låta dig vara, men det kan jag inte. Varför är du så kort och snäsig mot mig? Jag förstår ju inte, berätta för mig. Och om det inte är något speciellt, varför då vara så otrevlig?
Allt jag önskar är att du ska skicka ett sms och fråga hur det är. Allt jag vill är att du ska ringa och fråga om vi ska hitta på något kul. Eller varför inte bara ringa och prata om ingenting? Det är alltid jag som gör de. Jag kom inte ens ihåg sist du gjorde något av dessa saker. Det är lite jobbigt. Men du verkar inte bry dig om de. Jag tar till mig av de du säger. Snälla, gör likadant själv.
Palla
Ärligt talat.. Palla.
Jarmo
Du är en sån där liten ljuspunkt i mitt liv.
Jag tänker väl inte direkt mycket på dig på dagarna, men varje gång jag ser dig så blir jag så himla glad. Man får en skön känsla i kroppen, en känsla av att du bara är min. Va fan, du är ju bara en häst! Men för mig är det inte så bara.
Du får mig att tänka bort en stund, glömma de som känns tufft och jobbigt.
Jag är så ruskigt rädd att förlora de.
Kan man hitta den känslan på andra sätt? Jag tror de. Men jag måste bara komma på hur.
Du har gett mig så otroligt mycket glädje så att det inte är sant. Jag har kört ponnytrav sedan jag var 9 år och innan den här säsongens början så hade jag aldrig skärt mållinjen först.
Jag tvivlade faktiskt på dig som 3-åring. Jag hade haft 3 halvtaskiga hästar, och jag ville inte ha en till.
Sen första starten på Valla sänkte du med 8 sekunder och vann med halva upploppet.
Det var en väldigt stor lycka. Det kändes så himla bra att själv ha tränat upp dig och kört in dig från grunden, och att du utvecklats nå ruggigt bara över vintern.
Sämre har det inte blivit heller. Du har inte gått saktare än 03, förutom när du inte behövt springa fortare eller hoppat bort dig. Det är ju för fan helt fantastiskt! Jag har knappt tänkt på de tidigare.
Jag har fått med dig i både Sprintermästaren och Derbyt. Det är riktigt stort.
Och som Ernst Romeo-snubben sa på Jägers, det är en vinst att bara ha med hästen. Att han dessutom presterar under 2 minuter gör inte saken sämre.
Men nu känns det som om vi har haft vår tid tillsammans. Jag har uppnått alla min mål med dig och de gör mig stolt.
Du får de bra hos de nya ägarna, jag litar på att du är lika snäll och personlig som du varit hos mig.
Du har lärt mig mycket och du kommer alltid ha en plats i mitt hjärta.
Jävlar, nu är jag nära gråten.
De var skönt att skriva av sig. Jag vet, det är bara en häst. Men så är de.
Jarmo säljes..
